Mediekonsumtion 2010

Här kommer en kommentar om det fragmenterade medielandskapet á la 2010, som en reaktion på @Stroembergs post Förklara istället och @emanuelkarlstens inlägg ztv-webben.

Sussie är mellanstadieskolan Långbackens största stjärna. Varje dag sänder hon och två kompisar live från flickrummet. Sussie är en superlokal stjärna, och innehållet är delvis superlokalt i sin renaste form. De tre tjejerna varvar sina egna kommentarer med klipp från dagens livesändningar, fotbollsmatchen där IFK:s P-98:or spelat, Jiu jiutsu-träningen, uppträdandet som kompisarna gjorde framför sin egen webkamera, klipp från Youtube, musikvideos, virala videos och så vidare. Allt varvas live av och med kompisarna, med vanlig konsumentteknik, och sänds egentligen bara till de 300 vännerna som finns på MSN, Facebook och de sociala nätverk som gäller 2010. Kompisarna deltar och tycker till på alla sätt som går, sms, msn, mail, youtubeklipp, live i webbkamera eller via telefon. Sussie pratar en del om den traditionella media som hon konsumerar. Favoritklipp visas upp, och många av hennes vänner väljer att se samma program.

Sussies och hennes vänners alla aktiviteter online mer eller mindre en del av hennes format. Den röda tråden är just Sussie och hennes kompisar.

Motivet för tjejerna är inte att bli den nya Blondinbellan, utan de vill befästa sina positioner på den lokala arenan – de suktar efter Micro Stardom, samma popularitet och bekräftelse som vi alla var ute efter under mellanstadiet.

Sussie är inte ensam. Samma fotbollsmatch som Sussie visade upp i sitt ”format” visades, kommenterades och klipptes av säkert 5 andra personer. Nils, som gjorde mål i andra halvlek, klippte ut det och kommenterade det själv för sina vänner i hans egen ”show”. Nils mamma kommenterade och skickade klippet till mormor.

I ensamhet frodas både galenskap och genialitet

“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Här citerar jag Astrid Söderbergh Widding, journalist på SvD.

Inom fysiken talar man om egensvängningar, vilket är en svängning som ger perfekt resonans i det medium där det uppstår. Ibland är det önskvärt att förstärka egensvängningar, som i fallet med en tvärflöjt, där en klar och vacker ton kan nå en fantastisk styrka.

I andra fall, för exempelvis byggnader, är det fullständigt livsfarligt om egensvängningar uppstår. En lätt vindputs kan försätta en felaktigt konstruerad bro i en självförstärkande loop av resonans, med resultatet att bron kollapsar.

Och Astrid Söderbergh Widdings resonemang ovan måste vara en journalistikens motsvarighet till den kollapsade bron. Resonemanget är välskrivet och låter finurligt, men varje form av granskning raserar Widdings tes.

Kanske har Widding suttit instängd när hon formulerade sig? I ensamhet frodas både galenskap och genialitet. En idé som får gå oemotsagd, som är förförisk, som bekräftar personens världsbild, når ofta ett tillstånd av självvibration, och kan växa sig stark. Ofta händer det i politiska sammanhang där liktänkande personer umgås; de kommunistiska bokstavssamfunden från 68 är goda exempel på detta. Men i Widdings fall har detta tillstånd troligen uppnåtts helt utan inblandning av någon annan utom Widding själv – åtminstone är det min förhoppning.

Effektiv granskning av makten är ett måste för en väl fungerande demokrati. Varje institution utan granskning, insyn eller konkurrens kommer ofelbart att korrumperas. Ett samhälle där varje frågeställning och tanke nagelfars kommer däremot att ge välinformerade och medvetna medborgare och konsumenter, med större krav på politiker, myndigheter, journalister och företag som följd.

Ett ökat medborgardeltagande är inget hot mot demokratin utan en välbehövlig vitamininjektion.

Hittat via SSBD

Svärdsdans

Med en historia lika rafflande som osannolik har Ashmo-dancing tagit Sverige med storm. En kinesisk dans med rötterna i sydostasien, med svärdet i fokus, får adrenalinet att pumpa ordentligt.

Till tonerna av Tåström dansar Åke i takt med sin instruktör, Lu Yen. ”Jag har alltid varit fascinerad av dans”, berättar Åke. ”Men när de berättade om svärdet, ja då var jag helsåld.”

Folkets hus i Skara som oftast står tomt under helgerna är denna helg full av tillresta Ashmo-entusiaster. Åke, brevbärare till vardags, är en av många mycket engagerade svärdsdansare.

”En gång träffade jag en kinesisk man som sa att Ashmo bara var för kvinnor. Jag svarade att Ashmo faktiskt bara var för kineser, men att jag bröt mot den regeln också. Då blev han tyst. Det gäller att ha svar på tal.”

Hong Wen, europeisk ledare för Ashmorörelsen, tycker att det nyväckta intresset för rörelsen är skrämmande. ”Man dansar med ett sylvasst svärd. Som nybörjare är det lätt hänt att man kommer åt stora kroppspulsådern eller sin grannes tinning. Jag vet att det har varit lite för många dödsfall de senaste veckorna.” Men i Folkets hus i Skara är riskerna ingenting som deltagarna tänker på. ”Jag överlevde Dirty Dancing-vågen, och då kommer jag ändå från Säffle. Jag ska nog klara en snurrom med svärd.”

Fasta format och hur bloggen blev verkligt intressant

Jardenberg skriver att Newsmill borde ha blivit årets förnyare. Jag håller verkligen inte med, men kan uppskatta vad de har gjort för den svenska nätmyllan – stramat upp formaten.

För det är i sitt strama format som Newsmills innovation ligger. Inget nytt för gamla medierävar, antar jag, men definitivt nytt och fräscht på nätet. På Newsmill följer amatören ungefär samma mall som proffsen, och besökaren får en mer homogen upplevelse. Med ett fastare format kanske topparna slipas ned, men å andra sidan blir dalarna inte lika djupa. Och när läsaren är bekant med formatet kan hon fokusera på innehållet.

Att följa en mall som är skapad av ett proffs är givetvis vettigt till att börja med, men homogeniteten bygger också varumärke. Här utmärker sig verkligen Newsmill – varenda text genomsyras av samma anda, Newsmill lyckas med konststycket att förmedla sitt eget varumärke via hundratals skribenter.

Ett annat exempel på fasta format är just Jardenbergs egna topp 100-format. 100 skribenter får där ett gemensamt uttryck och sajten ett tydligare varumärke. För att inte tala om det verkliga paradexemplet – Wikipedia. Miljoner skribenter som ger ett förvånansvärt likvärdigt intryck och ett väldigt stabilt och väl fungerande varumärke.

Utmaningar och bloggstafetter är ett annat sätt att skapa kontinuitet och som speglar det fasta formatets styrka. Och det jag vill se nu är fler fasta format, fler artiklar skrivna enligt en given mall och med en aktiv redaktör som låter sin ande vila över texterna. Skapa en mall och bjud in fler till ett kollektivt skapande!

Fler exempel på fasta format på den vilda webben, alltså bortom de traditionella nyhetssajterna, efterlyses också!

Twitter, Farmville och den lilla tröskelns makt

Nanoblog i all ära, men det var inte enordsinlägg som var förlängning av av mikrobloggandet. Det var ordlös kommunikation.

När Twitter slog igenom handlade det mycket om de små trösklarna för att skapa kommunikation. Korta inlägg och ingen bekräftelse för att skapa en relation. Till skillnad från bloggar krävdes en väldigt liten ansträning för att kommunicera.

Kommunicera vill man. I kommunikationen befäster vi våra relationer, vår status och vår position.

Men nyare sätt att kommunicera har ännu mindre trösklar – I applikationer som Gowalla befäster vi relationer när plockar upp andras saker, lägger till nya platser och checkar in, och i Farmville gödslar vi varandras åkrar eller skrämmer bort sorkar.

Blogg Wiki for Wordpress

Nyss var jag inne på mindpark.se för att läsa den senaste topp 100:an. Ett litet stavfel hade smugit sig in i texten, och det kliade i mitt wikifinger – Jag ville ju rätta stavfelet.

Vanan att rätta till problem från wikipedia finns redan, och på en ”mindre” sajt känns det naturligt att även där hjälpa till.
Och sen gick tanken ett varv till. Om målet med sajten är tydligt, varför inte låta besökarna delta på riktigt? Om besökarna på min sajt ville ändra i min text för att förtydliga, eller lägga till ett exempel på en spaning, eller varför inte rent av lägga till en bloggpost om de tycker att det passar. Varför skulle det inte kunna ske?

För det är verkligen inte långt borta. Idag ändrar alla seriösa bloggare på sina inlägg efter användarnas kommentarer. Min idé är varken ny eller unik. Wikiredigering av bloggar är en naturlig utveckling av detta och det handlar antagligen inte om mer än 2-3 månader innan den första lite mer etablerade bloggen som blir wikiblogg.

Större delen av infrastrukturen finns där redan. Med disqus har wordpressbloggarna ett system för att hantera inloggning, och ett system för att hantera lojalitet och seriositet. Först efter ett antal besök kanske redigeringsläget öppnas, eller först efter ett antal seriösa kommentarer. Besökare som är på en speciell adminlista kanske rentav kan dela på uppgiften att blockera oseriösa användare.
En versionshantering behövs givetvis också, men det finns det en uppsjö av i landet Open Source.

Så frågan är – vem skapar tillägget till Wordpress, och vem blir först med att wikifiera sin blogg?

Min googleprofil

Ok, både Nikke och Jardenberg pratar om att puffa sin googleprofil. Jag antar att det handlar om att man hellre puffar en sida där man själv har full kontroll.
I vilket fall så gör jag samma sak, min profil finns på Aspelund.

De skapar rutiner hos besökarna

”Det tar fyra besök för att skapa en rutin.” Det har jag under några år hävdat när kunder undrar vad som krävs för att få återkommande besökare. Om du lyckas få besöken till din hemsida att bli återkommande och kopplat till exempelvis ”morgonrundan” så är du hemma.

Att bli en del av någon av dagens olika rutiner är inte så svårt som man kanske kan tro. Vad som krävs, som jag skrev i det inledande stycket, är att du tillräckligt många gånger får en besökare att återvända vid ungefär samma tid. Jag tänkte ta upp fyra olika sätt att skapa en rutin:

1) Skapa en lista. Ett aktuellt exempel är Mindparks Top 100-lista, där mediepersoner berättar om 2000-talets viktigaste mediehändelser. Som besökare undrar du givetvis vad nästa händelse kommer att vara, och om tillräckligt många artiklar är tillräckligt intressanta så kommer en viral effekt att ge många nya rutinbesökare.

2) Konversation med besökaren. Mymlan är väl sveriges bästa bloggkommunikatör, hon svarar när besökaren kommenterar, och är en expert på att ställa frågor som dessutom får besökaren att kommentera flera gånger.

3) Upprepade tävlingar. På Kitsch.se kan besökaren tävla om presenter varje dag i en hel månad, med extra stor vinst varje söndag. Den kitsch-intresserade kan där bygga upp en rutin att återkomma under den tid då tävlingen pågår.

4) Så och skörda. I Facebookspelet Farmville kan spelaren skörda sin virtuella skörd först efter en dag av växande. Varje besök tar bara några få minuter, och ett snyggt levelsystem och stora inslag av interaktion med FB-vänner ger en stickyness på över 30%!

Det kräver onekligen en viss ansträngning att skapa beteendet, men det är inget magiskt: När du erbjuder besökaren något extra bra med jämna mellanrum, så kommer rutinerna.

Ett tidigt exemplet på en topp 100-lista som fick stort genomslag var onekligen Strages Youtubeiana. En rolig händelse där var att man halvvägs in i nedräkningen flyttade bloggen från en egen plats (Bloggen hette Strages Youtubeiana) till På Stan. Givetvis för att alla de rutinbesökare som man med listan skapat inte skulle försvinna ut genom dörren samma dag som listan tog slut.

För lojaliteten kommer att minska i samma ögonblick som din rutinskapande aktivitet tar slut. Då har du förhoppningsvis skapat ett tillräckligt starkt varumärke för framtiden. I Mindparks fall kommer trovärdigheten onekligen att ha ökat när 100-listan tar slut, och en andel av besökarna kommer även att komma tillbaka till bloggen regelbundet. För Kitsch kommer ett antal tävlande att återvända till sajten för att handla julklappar.

Och avslutningsvis – Gör det inte halvhjärtat! Lägg blod, svett och tårar bakom din rutinskapande åtgärd så kommer du att bli belönad.

Berätta i kommentarerna om era bästa, rutinskapande ansträngningar i kommentarerna nedan! Jag är grymt nyfiken och gillar folk som skapat nya besökare med roliga idéer! Eller skicka en länk till mig på Twitter, där jag heter @Aspelund!

Generation Y regerar på Facebook

The brand-man skrev väldigt förtjänstfullt om ”västvärldens fem generationsmarknader”, och jag rekommenderar varmt hans artikelpost [hittat via Jardenberg, som vanligt ;-)].

Läsningen inspirerade mig att själv ta reda på lite mer om de olika generationernas användning av Internet. Två frågor kändes aktuella; Hur skiljer sig de olika generationernas internetanvändning, och är Facebook ett standardverktyg för den generation Y?



Det visar sig att generation verkligen har tagit till sig Facebook; Bland 15- till 24-åringar är 82% registrerade på Facebook. En fantastisk siffra. Är du under 25 så finns du med stor sannolikhet på Facebook.

Generation X skiljer sig så mycket åt mellan olika åldersgrupper att jag valde att dela upp den; Bland 25- till 34-åringar är en majoritet (63%) registrerade på Facebook, medan 35- till 44-åringarna bara har 36% anslutna.

För Generation Babyboom är Facebook-konto inte något som är speciellt vanligt; Bara 15% har konton.

Och som Brand-man själv konstaterar, den tysta generationen har inte riktigt anammat sociala medier; Bara 3% av dem finns på Facebook.

Så vad är slutsatsen? Internetmognaden är en tydlig funktion av ålder, och väldigt kidsen hänger på Facebook. En följdfråga blir möjligen om Generation X verkligen är en relevant etikett för en så stor grupp – Gruppen 35-44-åringar ligger närmre Babyboomers än 25-34-åringarna i andel med Facebookkonto. För en datormogen person som lever en stor del av sitt liv på Internet så är nog den skillnaden viktigare än födelseår.

Avslutningsvis så hänvisar jag till SCB för åldersstatistik och Facebook Admanager för information om storleken på målgruppen på Facebook.

Google Chrome OS - This just might bring Linux to the Desktop!

The news about the Google Chrome Operating System was by far one of the most exciting Tech news this year! Much of our work has allready been moved to the cloud, and a lightweight, Internet centered operating system is a natural way to challenge old desktop application habits. Using Linux as a base for the operating system makes sence - it's efficient and "Linux" major flaw is the user interface.

Google has a nice track record on making great software. Gmail is of course the best example of this: It made us move our mail to the web from Outlook, not only because it's nice to access your mail over the Internet, but because of the Gmail App is superior in functionality and very easy to use.
With Google we have grown used to great API's as well - Google API's are extreamly easy to work with - from Google Maps to Android.

And with Google developing the windowing system, Linux will finally get it's chance to enter the desktop market for real. And as a developer and technology lover, I hope that Google will create a system that is just as innovative and great as all their other efforts.

Official Google Blog on Google Chrome OS

Blandar Humanisterna ihop religion med sekterism?

Humanisterna är på offensiven på nätet med en ruskigt snygg kampanj: Gud finns nog inte. Kampanjen på nätet är nära nog exemplariskt uppbyggd med en interaktiv guide där du svarar på frågor om din tro, samtidigt som du smidigt får information om Humanisternas budskap. Det hela kompletteras med ett debattforum med fokus på några få frågeställningar samt ytterligare information om Humanisternas verksamhet. Jag skulle nästan våga säga att samtliga riksdagspartier borde använda formatet inför valet 2010.

Men det tråkiga med Humanisterna är som vanligt deras aggressivitet. Jag kan inte låta bli att undra om de inte har förväxlat begreppen religion och sekterism. Min egen erfarenhet av troende personer som inte tillhör en mer sektliknande rörelse är att de visar upp ett större mått av öppenhet och tolerans än Humanisterna själva.

Religion är ett svårt kapitel. Precis som naturvetenskap och evolution har använts av fascister för att skapa anhängare så finns det många exempel i historien där religionen fått stå som ursäkt för despoters personliga maktsträvanden. Och det finns onekligen en mängd sekter vars religiösa ledare sprider allt annat än toleranta budskap.

Men att klumpa ihop sekteristiska rörelser och historiska despoters maktsträvanden med majoritetens vardagsreligiositet, det är ett ganska billigt grepp. Precis som det är billigt att ta kontroll över oljan i mellanöstern genom att terroriststämpla alla muslimer.

Religionen och dess manifestationer är väldigt viktiga för många av oss. Det märks inte minst idag på midsommarafton, då vi firar sommarsolståndet (en vecka tidigt) genom att dansa runt en fallossymbol och dricka oss mer berusade än vanligt. Tusen år av kristendom har inte förmått att bryta denna tradition.
För många av oss är en religiös inramning av livets betydelsefulla händelser inte alls oviktig. Att gifta sig i kyrkan, vilket humanisterna verkar se som ett riktigt oskick, innebär att vigseln blir något djupare än bara ett juridiskt kontrakt. För de många av oss som är agnostiker, lätt troende (jag tror på nånting men vet inte riktigt vad) så är det säkert en liten trygghet både att partnern lovar något inför just högre makter och att man dessutom får en välsignelse.

Att döpa ett nyfött barn är också en ceremoni som känns värdig firandet av det nya livet.

Jag har inget emot övertygade ateisters arbete för ett tolerantare samhälle. Men jag har väldigt svårt för Humanisternas väldigt agressiva ton, deras skuldbeläggande av tro och deras sekteristiska tendenser. Jag upplever helt enkelt att de trycker ner sitt budskap i min hals på ett lika påfrestande sätt som den genomsnittlige sektens missionärer.

Några andra länkar: Mymlan Humanisterna om sekter Dagen om gud finns nog inte

Välkommen till The Swedish Wire

"Det är hårfin skillnad mellan att vara modig och att vara dum." Det säger Johan Nylander om sin nya sajt The Swedish Wire.
Jag vet inte om jag är helt såld på affärsidén, men jag tycker att Johan Nylanders tilltal känns väldigt fräscht. Där många andra bara ser minsta gemensamma nämnare verkar Johan ta sin tänkta publik på allvar. Sajten, som jag tror riktar sig till en typisk The Economist-läsare med stort sverigeintresse, är av ganska typiskt webbtidningssnitt och har artiklar som rör industri, ekonomi och politik. Värt en titt och framförallt gammal hederlig länkkärlek. Bara Johans uttalande motiverar ett besök.

Google Wave - Det är protokollet som gör det!

Google Wave slog världen med häpnad i helgen. För dig som inte har kikat på videon ännu, så är den verkligen ett måste!



Oerhört kortfattat så är Google Wave ett protokoll för smidig kommunikation över nätet. I sitt basicutförande kan man säga att protokollet liknar en blandning mellan en wiki och ett mikroflöde, men bara det räcker givetvis inte för att få oss glada; Wave har ett öppet protokoll och är opensource, och som utvecklare kan du skapa egna robotar, tillägg och Wave-servrar. I demon hade de bland annat implementerat schack och bilddelning, en robot som i realtid översätter text, och en buggtracker.
Allt såg oerhört smidigt ut, och då det är samma gäng bakom Wave som bakom Google Maps så blir förväntingarna på Google Wave väldigt höga.

Men det är ändå protokollet som gör hela skillnaden - Wave är inte tänkt som en produkt som bara kan användas bakom slutna dörrar, utan inbyggt i protokollet finns tänket som gör det möjligt för alla implementationer och användarbaser att kommunicera direkt med varandra - precis det som gjort Emailen så oerhört stort!

Google Wave är fortfarande prerelease och finns inte ens som öppen beta. Den förväntas komma senare i år, och jag ser verkligen fram emot den öppna betan - Jag kommer att vara vaken många nätter framför Google Wave.

Tio tips till alla publikationer som vill vinna The Change Generation

1. Skapa kvalitetsinnehåll och respektera läsaren
Framtidens redaktör ser långsiktigt och vågar tro på sina läsare. Djuplodande artiklar och teman, gärna både i fullängd och i Readers Digest-form, vinner över spekulativa TT-nyheter som ”Kommun ger stöd till sex-sekt”.
Inse att sex, alarmerande rubriker, dokusåpaskvaller och våldspornografi är något som sålde mot 40- och 50-talister, men som knappast imponerar på The Change Generation. Kortsiktigt lockas kanske en större publik, men på längre sikt är varje sexrubrik bara ännu en spik i kistan.

2. Skapa ett flöde som fungerar
Som del i The Change Generation förväntar jag mig flöden – tänk Youtube, där du snabbt klickar för att se ett relaterat klipp direkt i videospelaren. I min läsupplevelse är flödet a och o – om flödet inte finns när jag har läst färdigt en artikel, så kommer mitt besök att avslutas. Om jag däremot hittar ett intressant innehåll, bara ett klick bort, så kommer jag att vara sajten trogen tills jag läst varenda artikel som intresserar mig.

3. Lär känna din besökare – och anpassa innehållet efter besökaren
Jag har besökt DN två gånger varje dag det senaste året – trots det möts jag fortfarande av sportnyheter. Jag har hittills inte klickat på någon enda sportnyhet och borde verkligen slippa det dödutrymmet. Varje felvisad rubrik minskar längden på mitt besök och gör mig lite irriterad. I pappersupplagan fungerar det utmärkt – jag slänger sportdelen och koncentrerar mig på de delar som intresserar mig – på nätet har jag inte den möjligheten.

4. Skapa en ”Nyheter i korthet”-sektion
Jag har för lite tid för att orka läsa alla TT-nyheter, och vill ha en snabbsammanfattning av världens intressantaste nyheter. Gärna med två meningars förklaring á la Jardenberg. Våga länka ut till det som verkligen är intressantast – har New York Times en bättre artikel i området, länka då till den.

5. Låt innehållet komma till besökaren
Det är inte på DN.se som besökaren bor, det är i de egna sociala nätverken, på Twitter och på bloggar. Här måste ni lära av Youtube – skapa embed-varianter av alla era nyheter, så att bloggaren, twittraren och den sociala nätverkaren kan lyfta in ert innehåll (och era annonser) på sina egna sidor. De är den intresserade besökaren som är er nya distributionskanal.

6. Kommunicera med besökaren - på egna chattar, e-post, bloggar och på Twitter
Förutom att sprida budskapet om er fantastiska tidning, lär er av era läsare och ta hjälp av dem i den journalistiska processen. Fula kommentarer slipper ni som följer punkt 1 – Läsarnas reaktioner speglar ert innehåll. Bemöter ni läsaren med respekt så slipper ni de dåliga kommentarerna. Men kom ihåg – läsarnas kommentarer kommer alltid att spegla er publikations egna lägstanivå – en kvalitetsartikel intryckt bland skräp är inte respekt.

7. Håll ett positivt karmakonto
The Change Generation är en reaktion mot det ironiska, gnälliga och mobbande generation som frodades på 90-talet. Vi tar oss själva på allvar och det borde ni också göra. Vi vill dessutom se framåt. Artiklar om den gröna staden är intressant och är uppbyggligt, skvaller där ni fläker ut en dokusåpakändis är det inte. Känn efter, skriv artiklar som driver samhället framåt, och strunta i artiklar som bara gottar sig i människors lidande.

8. Tänk 360-modell
Vi är beredda att betala för journalistik, men inte upprapning av TT-nyheter och skvaller. Åk ut och föreläs, håll specialvisningar av filmer, ge användarna en ”jag prenumerarar på NN”-badge att visa på Facebook. Skapa en freemiumprodukt där premiumprodukten innebär upplevelser och är värdebärande. Vi vill visa upp oss som tänkande varelser, så låt oss då betala för att göra det.

9. Bryt mot konventionerna – blanda text, musik, video på ett snyggt och bra sätt
Skapa wikis över intressanta, aktuella händelser och fenomen – ja varför inte ha en sektion där användarna kan redigera i allt ert material? Och varför i hela fridens namn finns inte alla era tester och bildserier på Facebook?

10. Skapa en publikation som ni kan vara stolta över
Den kvalitativa journalistiken är det som vinner i längden – det är ingen slump att det är just New York Times och The Guardian som fungerar bäst på webben.

Dagens roligaste reklam: Toyota Urban Cruiser-flash

En liten bil som åker runt och rör sig som en leksaksbil - kan det vara något? Tja åtminstonde för mig, för rutan tog snabbt över intresset från Newsmillartikeln jag läste.
Hade den rört sig mer naturtroget hade jag nog struntat i den, nu känns det som om en imaginär 3-åring styr bilen.
Självklart förväntade jag mig interaktivitet, för det utstrålade den lilla flashen. Och ja, när musen förs över reklamen så kör bilen mot musen. Jag provade lite katt- och råttalek, men blev tyvärr lite besviken när allt som hände när bilen väl kom ifatt musen var att bilen stannade.



Men det är en bra liten flashreklam - rörelse är oerhört viktigt för att skapa intresse, och rörelse som är oväntad på något sätt är ännu viktigare. Att bilen rörde sig som en leksaksbil och dessutom körde utanför reklamen var också bidragande faktorer till att jag gillade flashen.
Hade bannern tydligare visat att den var interaktiv, och dessutom haft en liten slutkläm när bilen väl kör över musen, så hade reklamen varit en fullträff.

The Stimulist – journalistik för The Change Generation

Sex journalister som dagligen skriver varsin artikel. Det är den nya sajten The Stimulist recept på en nyhetssajt för The Change Generation. Raka motsatsen till Sveriges senaste ”stora journalistiska satsning”, Nyheter24.

Och The Stimulist tänker så rätt. Med våra Trusted Networks på Twitter, Facebook och andra sociala nätverk är det kvalitet, inte kvantitet, som räknas. Dagarna då vi slösurfade in på hundra sajter är över, tiden när vi kände oss tvingade att läsa allt material från 100 nyhetskällor har passerat. Med våra sociala nätverk kan vi räkna med att vi ändå inte missar nyheter av vikt.

Våra sociala nätverk är vår nya redaktör. Spilltexter som bara är ännu en upprapning av samma TT-text som vi redan sett på åtta andra sajter är inget vi vill lägga dyrbar tid på. Vi vill ha det bästa, det intressantaste och det som det talas om just nu. Tid är dyrbar och vår mediekonsumtion blir mer diversifierad för varje dag som går. Varje meningslös artikel som missas innebär mer tid åt annan, roligare och bättre, mediekonsumtion.

För alla publicister, bloggar, tidningar, tv-kanaler, är det här stora nyheter. Strösurfandet, när en användare går in för att själv se om det har skrivits något spännande, minskar. Rekommendationerna ökar. En blogg blir idag mer relevant och värdefull med ett riktigt bra inlägg än tio halvdåliga.

För oss konsumenter är det här fantastiskt. Vi slipper skval och de artiklar vi konsumerar är kvalitetsgranskade av vårt sociala nätverk. För en publikation utan eget nyhetsvärde är det värre; Utan kontinuerlig reklam försvinner strösurfaren vilket minskar reklamintäkterna. Nyheter24 kommer aldrig att lyckas skapa tillräckligt många vanesurfare, utan står beroende av sina spottar på tv för all framtid. Aftonbladet klarar sig givetvis så länge deras tidning och löpsedel finns i samtliga affärer.

Den stora vinnaren blir den kvalitativa journalistiken. Journalister som Maciej Zaremba med sina långa, djuplodande artikelserier kommer att ha en stark viral effekt och ge de reklamintäkter som tidningarna så väl behöver.

Mikrobloggen skapar ett beroende

Mikrobloggen är årets mest hajpade trend - antagligen med rätta, då twitter och liknande tjänster fullständigt kommer att revolutionera vårt sätt att kommunicera och konsumera media.
Men samtidigt finns det en oerhört tydlig baksida, som inte så ofta tas upp inom sfären av sociala medieexperter - Mikrobloggande som ett beroende.

Natasha Schull, antropolog vid MIT, berättade på Gel Conference om de mekanismer som ligger bakom den enarmade banditens framgångar. "Det handlar inte så mycket om att man vill ha en storvinst - det handlar om att spelaren vill komma in i ett flöde", säger Schull.

När vi matas med intryck, reagerar och därefter får återkoppling på vårt agerande skapas ett flöde. Många av oss kan säkert känna igen flödet från datorspel som Sim City, Tetris, Civilization och kanske tom World of Warcraft. Händelser på skärmen, vi reagerar, vårt agerande leder till nya händelser osv. Samma flöden som i en modern enarmad bandit.

Varför dessa flöden är så ofattbart fängslande kan jag bara spekulera i - kanske ger ett flöde där "allt" stämmer kontinuerligt små mikrobelöningar, kanske innebär engagemanget som flödet kräver att vi upplever en total verklighetsflykt.

Men oavsett de bakomliggande orsakerna så är snygga flöden riktigt, riktigt beroendeframkallande, och jag tycker att Natasha Schull tydligt illustrerar detta i sin forskning.

Mikrobloggarna uppfyller dessvärre (och dessbättre) samtliga krav på ett beroendeframkallande flöde - du får kontinuerliga intryck att ta ställning till och reagera på, du får kontinuerlig feedback på dina inlägg, och allt går i en oändlig loop som aldrig tar slut.

Att mikrobloggandet väcker starka känslor var oerhört tydligt när den svenska "bubblan" flyttade från Jaiku till Bloggy - ett faktum som givetvis kan bero på en social aspekt, att en grupp riskerade splittras, men kanske var det helt enkelt så att mikrobloggarna i bubblan helt enkelt var rädda för att förlora sin kontinuerliga "fix"?

Mikrobloggar är ett fantastiskt verktyg. Men frågan är om man verkligen vågar pusha så stenhårt för ett format som riskerar att missbrukas av användaren? Sociala medier i all ära - men vilken arbetsgivare skulle ställa en enarmad bandit på jobbet?

Natasha Schüll at Gel 2008 from Gel Conference on Vimeo.

Mail som missbruk

Piraterna laddar upp inför EU-valet

Ok att det snart är val, men det här var lite överdrivet. (Jag överväger för övrigt själv att rösta på PP i EU-valet).

Apple lost all credibility as a premium brand - They simply don't care

Just for the record: I have never bought an apple product. Mostly because I find it somewhat annoying that they put more effort in positioning themself as a lifestyle product than in creating great products. Somehow I've always felt that they are a little bit to cynical.
But since the launch of the iPod, the Iphone, MacOS X and their move to the Intel processor, I've gradually become more and more impressed with Apple.

Not anymore though. By letting "Baby Shaker"-application through their IPhone application screening, I think they really show what they, as a company, value: themself.
The approval of this application is simply unacceptable.

Positioned as the stylish choice, the premium brand for people with good taste, the company must live up to their reputation at all times. A company without a social commitment is simply to flat.
By allowing an application like this, Apple show us that they aren't anything else than a low life trashy salesman with a pretty package. Social responsibility is simply not on Apple's agenda.

I'm happier than ever that I don't own an Apple - My T1 comes from the big company stating "Do no evil", and my computer has an operating system that is closely linked to a person responsible for a global health charity.
From now on I'll say that Apple is the choice for people that are ignorant and full of themselves.

The Worlds First Free Online Computer, ICloud launched today!

Today ICloud.com is released. According to their press release it's the worlds first free online computer, allowing you to bring your own files and applications to any Internet connected computer.

ICloud has been in development for 8 years and has gotten several rounds of funding, so it's going to be interesting to finally see how good the service is. The company also has 22 patents pending for their inovative platform.

When I've talked to Daniel Arthursson, the Sweden based founder of the company, he has been extreamly proud of their framework. Apparently they have developed a large number of applications, as well as having a great program for external developers.

From start, the ICloud package contains 30 applications such as Office, Mail and IM, 60 widgets and 3 Gig of online storage.

This could be huge!

Chris Anderson - Blir allt gratis när tillgången är oändlig?

Chris Anderson har länge predikat freeconomics, dvs att digitala produkter är så billiga att skapa och distribuera att de förr eller senare blir gratis. Vi har vant oss vid att all information är gratis och att även webbtjänster som flickr, gmail och youtube är gratis.

Det är väldigt lätt att dra den slutsatsen när man kikar på den klassiska grafen över tillgång och efterfrågan; när tillgången går mot oändligheten så sjunker priset till noll. Intäkter måste flyttas från en produkt till en annan eller till ett annat led i distributionen.

Men vad betyder det då för oss som finns och verkar på nätet? Kan man tjäna pengar på nätet? Genom ett par exempel så ska kommer jag att visa att man givetvis kan ta betalt för sina tjänster även på nätet, och dessutom applicera mina tankar på journalister.

Exempel 1: Nike

Nike är ett utmärk exempel på hur man kan hantera oändlig tillgång. Under 80- och 90-tal gick tillverkningen av gymnastikskor från egen tillverkning till outsourcad tillverkning med bibehållen kvalitet. Följden blev att tillverkningskostnaden sjönk drastiskt. Lågpriskonkurrenter kunde skapa likvärdiga gymnastikskor och sålde dem till en bråkdel av ett par Nikeskors pris.

Nike kunde i detta läge göra två saker: Sänka priserna och anpassa sig till konkurrenterna, eller sälja något annat som konkurrenterna inte kunde kopiera. Vad Nike gjorde vet vi alla: Nike satsade på att göra sitt varumärke till en stark värdebärare. Med omfattande och kanske världens bästa reklam skapade Nike efterfrågan efter något annat än själva skorna: Det inneboende budskapet som Nike själva sålt in hos alla människor. Problemet var löst – Nikes livsstilsreklam med världens största sportstjärnor gick inte att kopiera och inga andra gympaskor associerades så starkt med framgång och coolhet som Nike. Tillgången på skorna var fortfarande oändlig iom de låga priserna, men genom en optimal prissättning som gjorde skorna både lätt- och svårtillgängliga kunde man behålla sin position som marknadsledare.

Exempel 2: Scania

Scania är för de flesta av oss lastbilstillverkare, och det tycker jag är ett spännande exempel på freeconomics eller något som åtminstonde gränsar till artikeln om freeconomics: En lastbil är trots allt bland det mest fysiskt påtagliga man kan tänka sig. Runt 2004 fick jag höra följande: En Scanialastbil säljs i princip till självkostnadspris – hela vinsten kommer istället från den fantastiska service som Scania erbjuder. En (dyrt) betalande premiumkund är garanterad att få reservdelar skickade till sig inom 24 timmar. Oavsett var i hela världen den trasiga lastbilen råkar befinna sig.

Konkurrensen inom lastbilsindustrin är så hård att det är svårt att verkligen göra en god förtjänst inom det som tidigare sågs som verksamhetens kärna: Försäljningen av lastbilar. Tillverkare i låglöneländer (dock inte inhemska kinesiska lastbilar) kan skapa lastbilar som nästan har samma prestanda som en premiumlastbil. Alltså måste mervärdet skapas någon annanstans, och distributionen och servicenätverket som Scania har tillgång till slår lågprislastbilarnas med hästlängder. En organisation och distribution är inte lika lätt att kopiera som en produkt och alltså fokuserar man på denna. Scania var innan dagens recession en av världens lönsammaste lastbilstillverkare.

Exempel 3: Leta.se

Leta.se är ett exempel på en tjänst som går att kopiera på en kafferast: Sajten var en normal startsida med länkar till webbens mer välbesökta hemsidor. Trots detta såldes företaget för enorma 50 miljoner kronor. Vari låg värdet? Givetvis i besökarna. Under slutet av nittiotalet insåg skaparna av sidan att den sida som folk lägger som startsida är värd sin vikt i guld. Samtidigt förstod de hur svårt det är att sticka ut bland alla fina sidor som är skapade för att vara just startsidor. Visst, google har lyckats med det, men få har en ny fantastisk sökmetod i bakfickan som kan skapa ett tekniskt försprång. Att skapa hajpade sajter som var lika värdebärande som ett par Nikeskor var inte heller en alternativ: Det kostar alltför mycket pengar och sajter är oftast inte lika värdebärande som en fysisk produkt – ingen ser ju var du surfar.

Så vad gjorde grundarna av Leta.se? Jo, de gick direkt på källan och skapade samarbetsavtal med flera av de större leverantörerna av hempc. Under en lång period sattes så Leta.se som startsida på hundratusentals datorer – detta hos användare som kanske köpte sin första dator eller som var lite mindre van än traditionella surfare. Många av datoranvändarna bytte aldrig startsida utan behöll trygga Leta.se. Denna målgrupp borde dessutom vara extremt lojal – de kommer inte att hoppa fallskärm med sin dator och de kommer att fortsätta att använda Leta.se som sin förstasida.
Ett par år senare såldes så sajten för omkring 50 miljoner kronor – något som vid första anblicken är helt obegripligt, men med de många trogna besökarna fullständigt vettigt.

Exempel 4: Iphone

Rent tekniskt är Apples IPhone en miserabel historia, ingen teknik är ny eller banbrytande, och den första versionen hade inte ens 3G, flera år efter 3G-telefonernas inträde på marknaden. Värdet har istället skapats genom Apples tyngsta kort: Potentialen som värdebärare.

Nokia och Ericsson var relativt länge ungefär lika stora mobiltelefontillverkare. Som bekant insåg Nokia att det tekniska försprång som gjort dem marknadsledande snabbt skulle försvinna: tekniskt likvärdiga men mycket billiga mobiler från låglöneänder skulle snart komma att konkurrera med dem. Snyggt och snabbt ställdes fokus: Snygg design blev de först med och en smart livsstilsreklam gjorde att de kunde behålla sin position som marknadsledare. Ericsson blev däremot tagen på sängen när tekniken inte längre var säljdrivande, och företaget tappade också marknadsandelar när deras specialitet, teknisk överlägsenhet, inte längre var lika intressant. Och marknadsandelarna dalade.
Apple insåg givetvis samma sak: Mobiltelefonmarknaden var en marknad utan ett premiummärke. Några asiatiska tillverkare hade visserligen samarbetat med inflytelserika kläddesigners, men ingen hade riktigt uppnått en ordentlig status som premiummobil. Med sin goda kompetens inom interfacedesign skapades så Iphonen och en marknadsföringskampanj utan dess like gick igång. Hajpen upplevde vi alla: Att apple dessutom har världens alla designers och reklamare som företagsevangelister gjorde det inte svårare, och Apple kunde använda sin snyggt nyskapade marknadsposition för att sälja sin produkt till ett pris som ligger 6-8 gånger högre än Nokia och SonyEricsson.

En stor pekskärm, ett smutt interface och en affär där man enkelt kan ladda ner / köpa applikationer var såklart också nyheter som också sålde telefoner – Apple har ett produktmässigt försprång. Och vi har redan sett mobiler och lösningar som påminner om Apples från alla större mobiltillverkare. Men det spelar ingen roll, Apple har tagit positionen som premiummärke nummer ett och kommer att vara relativt ohotade där under en överskådlig framtid.

Exempel 5: Ted-talks

Ted-talks utgår jag också ifrån att du som läser detta är bekant med: Varje år anordnas en stor konferens där utvalda, framgångsrika personer får delta i ett antal inspirerande gruppövningar med mycket kända profiler samt lyssna på samma profilers riktigt otroliga föredrag. Föredragen finns sedan tillgängliga på nätet helt gratis, medan själva konferensen är relativt dyr att delta i.
Det här är också ett exempel på att sälja värdebärare. Deltagaren kunde nästan likaväl ha tittat på många av föredragen gratis, hemma framför datorn, men äran i att bli inbjuden till eventet är så stort att det motiverar kostnaden. Själva manifestationen av att man har deltagit skiljer sig lite från en Iphone eller ett par Nikeskor, men i grunden är det samma sak: En deltagare som i en konversation kan berätta att han/hon har varit på Ted talks visar att han / hon är framgångsrik.

Exempel 6: Spotify

Spotify befinner sig i ett tidigt skede inom en konkurrensutsatt bransch och det är rätt så ovisst om de kommer att lyckas. Men de följer iaf receptet med ett litet tekniskt försprång kryddat med ett tydligt varumärke. Åtminstonde i sverige. Hype i kombination med sin tekniskt ”nya” lösning / affärsmodell samt ett smart invite-only förfarande innebär att de får stor uppmärksamhet. Tidiga kunder har belönats genom att de har kunnat berätta att de är ”någon” då de fått en tidig invite, samtidigt som de har kunnat göra sina vänner en tjänst genom att sprida sitt varumärke. Viral marknadsföring när den är som bäst (hajpen gör alternativa tjänster ointressanta samtidigt, invite only begränsar tillgången, och alltså drivs värdet i tjänsten upp). Att kunden dessutom kan visa upp sitt exklusiva medlemskap genom speciella spotify-länkar stärker givetvis varumärket och kundens vilja att använda varumärket.

Det som återstår att se nu (om de lyckas slå internationellt) är om Spotify lyckas positionera sitt varumärke så att den fortsätter att vara värdebärande – det är en oerhört kostsam och svår historia. Lyckas de så blir de en spelare att räkna med, lyckas de inte så kommer de aldrig att bli något annat än förra årets hajp.

Exempel 7: Lunarstorm

Lunarstorm har på mycket kort tid gått från att vara en av Sveriges absolut största sajter till att vara en normalstor, lokal, community. De är ett bra exempel på hur det går om man inte hanterar sin framgång på bästa sätt. Lunarstorm var tidigt ute på den sociala scenen – produkten var relativt unik och de hade ett tekniskt försprång och användarna flödade till på bästa virala vis. Tyvärr lyckades de inte göra sitt varumärke tillräckligt starkt för att stå emot nya aktörer. Om varumärket hade marknadsförts som tillräckligt hippt och värdebärande mot målgruppen ungdomar så kanske de hade kunnat överleva som marknadsledare trots Facebook. De användare som ”växte ur” communityn skulle ha ersatts av nya. Nu levde Lunarstorm enbart på gamla meriter och vårdade inte sitt varumärke, och kunde inte försvara sig när nästa hajpade produkt dök upp på scenen. Nu är det möjligt att ett svenskt varumärke inte har det så lätt när det dyker upp internationellt (läs anglosaxiskt) hypade alternativ. Men de svenska framgångarna inom mode tycker jag tyder på något annat. Acne har stor potential att klara av resan från hype till etablerad spelare, och Cheap Monday (heter de va?) blev uppköpta av ett företag som vet hur livsstilsmarknadsföring ska gå till.

Slutsatser

De flesta traditionella marknader har redan upplevt det scenario som Chris Anderson beskriver: Värdet i produkterna har gått från att ligga i pris och tillgång till att handla om mervärden som ligger utanför kärnprodukten. Framgångsrika företag som har sett utvecklingen har blomstrat medan de som missat det har fått se sina marknadsandelar dala. Apple och Nike skapade sina värden genom att bygga varumärken, Scania fokuserade på premiumtjänster och Leta.se tog marknadsandelar genom att attackera marknaden från sidan. Ted visar föredrag som alla större mediabolag skulle kunna sända, men tjänar pengar på sin premiumtjänst: att få uppleva föredragen på plats. Allt i branscher där tillgången ökade snabbare än efterfrågan med dalande pris på produkterna som följd.

Och vad kan vi som verkar på internet lära oss av detta?

• Det behövs inte alltid en unik teknisk innovation att ta marknadsandelar: Genom att angripa marknaden på ett nytt sätt kan man billigt få stort genomslag.


• Innovation och smart marknadsföring kan användas för att ta marknadsandelar, men ett starkt varumärke borgar för att man får behålla sina marknadsandelar.


• Kunden vill kunna manifestera sin konsumtion. Det kan vara något fysiskt, som en logotyp (Nike, IPhone, Scania), en upplevelse som man kan berätta om, eller en speciell typ av länk som signalerar att man är speciell (spotify-länk tex).



• En kund är bara beredd att betala för premiumtjänster om tjänsten i sig är en värdebärare - är den inte det kommer det förr eller senare en likvärdig gratisvariant som kunden istället väljer.

Inget nytt under solen alltså. Men min slutsats blir att man mycket väl kan ta betalt för en produkt även i mördande konkurrens med oändlig tillgång på produkten – om produkten i sig är värdebärande nog att sälja premiumtjänster eller för att skapa tillräcklig lojalitet

Vad SvD, DN och andra tidningar har att lära av SEO-killar

Jag läste precis Sofias sammanfattning av vecka 3 på SSBD. Utmärkt post som givetvis väcker massor av tankar. Framförallt stycket om att journalister måste kosta är lite spännande.

”Självklart kostar journalistik. Precis som att papper och tryckpressar och tekniska lösningar kostar. Självklart måste vi hitta affärsmodeller som fungerar på nätet. Att de modellerna inte är sådana som ger säkra intäkter motsvarande abonnemangsdito har väl alla förstått vid det här laget?”

En jämförelse görs med Googles många anställda och datorfarmar, som givetvis inte är gratis. Att journalister kostar pengar är inte konstigt, men jämförelsen med Google haltar: Journalisters verk är inte skalbara på samma sätt som det arbete som en tekniker gör. Och även om skribenterna på SSBD givetvis är medvetna om det, så är en artikels livslängd något som få redaktioner vågar experimentera med. En nyhetstext som står i dagens tidning är passé imorgon, medan en teknisk innovation förhoppningsvis har en något längre livslängd än så. Journalistens arbete är därför mycket otacksamt – en fantastisk text om en dagsaktuell nyhet resulterar nästan inte alls i några framtida intäkter.

Och där kommer jämförelsen med SEO-killarna in. En SEO-kille är, något förenklat, en kille (de är oftast killar) som skriver mängder med texter som har en mycket lång livslängd. Typiska ämnen är resor och köpguider. Texterna och sajterna optimeras mot google, och det är därifrån alla besökare kommer. Och trots att ingen enskild text driver oändligt många besökare så kommer de många texterna tillsammans att driva så mycket trafik att det kan bli en mycket lönsam business för en SEO-kille.

Så vad har ska då journalisten göra? Ja om det är något som SEO-killarna visar så är det att det går att försörja sig på det skrivna ordet på Internet. Besöksdrivaren Google och människors beteende på nätet premierar ”tidlösa” texter. Journalisten måste helt enkelt lägga en större del av sin tid på att skapa artiklar som inte är kopplade till dagsaktuella händelser. Varje journalist borde helt enkelt skapa eller komplettera ämnesspecifika artiklar varenda gång en nyhetsartikel skrivs. Vi har ingen yrkeskategori som uttrycker sig bättre i skrift, och ingen som snabbare sätter sig in i olika ämnen. En gigantisk redaktionell ämneswiki borde finnas på varenda tidning. Med tidlösa artiklar handlar det inte om utan när en journalist blir vinstdrivande.