Jag insåg precis att jag har varit entreprenör i sex år. Sex år! Det är rätt lång tid.

Jag har varit med och byggt tre företag – Ett som sköter IT-support, där jag var med från 0 till 20 miljoners omsättning. En autotrader, som sköter akiteaffärer. Den dog när börsen dog augusti 2008.
Och ett teknikorienterat företag, 49lights. Det vi gör är att vi optimerar E-handel.

Och det du undrar nu är vad min no 1 lärdom efter sex år som entreprenör är. Svaret är inte enkelt. Är det att bära på uthållighet, att våga tro på något som omgivningen inte tror på? Är det att man alltid ska sälja, så att man får ett kassaflöde?

Nepp.

Sorry dudes, det finns inga genvägar. Det enda som leder någonvart är hårt arbete, hårt arbete och återigen hårt arbete. Försök att skapa en perfekt produkt. Det är det Nintendo och Apple gör. Jobba hårt på att skapa en perfekt produkt. Och arbeta hårt på att sälja er perfekta produkt. Försäljningen är viktig. Men kom ihåg – även här är det så att hårt arbete betalar sig. Det finns inget annat. Om du tänker skapa ett nytt företag, så finns det en enda ingrediens som gör det – hårt arbete.

Hårt arbete

Datorn och jag #3 - PC intar scenen

I åttonde eller nionde klass tog så Amigans Era slut. Civilization hade kommit, och de tio minuter det tog för att starta en ny värld mot PC:s 2-3 sekunder var väldigt talande. Amigan såldes och istället införskaffades en Commodore 386SX-25. Med 20 gig hårddisk och en riktig skärm var den en fröjd att använda, och plötsligt blev det lite intressantare med programmering. Först Turbo Pascal, som faktiskt gick att få riktigt trevligt via inlinesegment av Assembler, men framförallt så småningom när C++ dök upp. Min storasysters blivande svåger gick en kurs på universitetet och jag fick en lärobok i programspråket, och programmeringen blev sig aldrig mer lik.

Objektorienterad programmering var något helt annorlunda, och även om Turbo Pascal till viss del var objektorienterad så var C++ utseende väldigt speciellt. En livslång förälskelse hade sin början, och jag tror att C++-kodning alltid kommer att ligga mig varmt om hjärtat.

Under gymnasiet fick jag min första kontakt med Internet. Under ett besök med unga forskare vid LTH visades gopher upp, och en bild på hästnebulosan, nedladdad från kanske Nasa, var den första nymedia som jag konsumerade. Vi satt inuti ett stort labb fullt med tekniska prylar, uppkopplade på en unixterminal, och det var helt otroligt stort. Hela min kropp värkte av en känsla som sa att det Gibson hade skrivit om, det skulle jag komma att uppleva.

iPad sets me free – that is the revolution

Maybe I’m the slowest guy in the western world, but I haven’t been able to explain the feeling that the iPad is great and a revolution. Even though I’m not an Apple fan boy, I’ve felt that this is huge. But now I know. It’s the location that is the key.

Until today, we’ve seen two types of computer usage – one in front of a laptop, usually at a desk, and one where we use a small iPhone or Android device. The laptop situation is good for working solitary, but you are very limited in what you can physically do – leaving your desk is not an option.

The iPhone situation is almost reversed. You are free to do anything you want, but then you have only a fragment of a real computer experience. The simplicity of popular iPhone applications have shown us just that – Twitter, short messages, geo location games are small, simple and perfect for a small device.

So when Steve Jobs showed a picture of the iPhone as filling a void between the laptop and the iPhone he certainly had a point. But his graph was very misleading. The void should be much, much larger than the iPhone and the iMac squares. By making real computer usage possible in many more aspects of life, such as in the living room, on the subway, around a table, in the kitschen, the car, etc, he makes the computer a lot more important.

The iPad and the tablet means mainstream usage of computers in every aspect of your life. It’s impossible to know what the killer app of the 2010:s will be, but I bet they will be tablet based.

Därför är Apples tablet historisk

Onsdagens släpp av Apples tablet är historisk. Den markerar nämligen PC-erans slut.

Alla som har använt en IPhone eller en Gameboy vad en väl fungerande touchdisplay innebär – närmast obeskrivlig närhet, oöverträffad enkelhet och intuitiva gränssnitt.
Och med en skärm på 10 tum kan 95 % av allt arbete som utförs på en PC göras på tableten. Bara enklare, snabbare och smidigare.

Tänk er mötet på jobbet, där alla har en tablet. En skiss ritas, och ”slängs” ut till alla mötesdeltagarna med en fingerdragning, varpå alla kan arbeta tillsammans. Eller besöket som säljaren gör. Eller ekonomen som sitter och skissar på ett Excelark. Visst, ibland kanske tangentbordet fyller ett syfte, men oftast inte. Och en stor extern skärm, det kan man fortfarande ha på arbetsplatsen, med tableten på skrivbordet liggandes framför sig. Eller för alla de som främst arbetar med kommunikation, framför en kunddatabas. Det är inte mycket som håller dem kvar vid PC:n.

För tableten innebär en ny dimension. En tablet som är location aware, har acceleratorer, kompass och flerfingersinmatning innebär helt nya friheter – med intuitiva gränssnitt som följd.

Samtidigt tappas känslan av att man håller på med en ”dator”. Den fysiska formen påminner lika mycket om ett anteckningsblock, en liten tv, en tidning eller en bok – inte en liten dator.

PC:n i sig kommer inte att försvinna, utan finnas kvar hos desamma som var snabbast med att anamma den: Ingenjörer, forskare, arkitekter och liknande vars applikationer är av det tyngre slaget.

Så den 27:e januari 2010 är ett datum att minnas. Det markerar slutet på PCn. Slutet på IT-revolutionens början.

Manligt och kvinnligt på webben

Mymlan skriver i vanlig ordning utmärkt om könsstereotypa beteenden på nätet, ett ämne som jag tycker är lite extra roligt då jag jobbar med manliga och kvinnliga beteenden på webben.

Först och främst: Webben är inte fördomsfull – om en sajtägare definierar dig som man så innebär det antagligen att du på webben har ett surfbeteende som en man. Du kanske klickar på ett speciellt sätt, har en viss webbläsare, har en viss skärmstorlek, eller har intresserat dig för artiklar som gör att du i jämförelse med en referensgrupp framstår som en man. Så arbetar vi i vårt segmenteringsverktyg Statbay, och så arbetar de flesta andra verktyg som inte är direktkopplade mot ett medlemsregister.

Data samlas in och jämförs med en referensgrupp. Det är bra. För det innebär att omdömet om vem du är bara är en statistisk sannolikhet och inget annat. Om algoritmen säger att du är man, så är det kanske 80-90% sannolikhet att du är det. De ”felaktigt” kategoriserade personerna är däremot personer av det andra könet som har ett manligt beteende. Datorn definierar dig inte utifrån ditt namn och ditt kön, utan utifrån ditt beteende.

För en sajtägare är det här med kön och ålder väldigt viktigt. För en webbshopp är det viktigt att reklam placeras på sajter där rätt målgrupp huserar; För en publicist är det viktigt att se att det material man skapar och publicerar når rätt målgrupp. På 49lights har vi exempelvis en kund vars kvinnliga besökare handlar 2,5 gånger mer än en man. Annonser som visas för kvinnor blir en vinstaffär, medan annonser som visas för män innebär en förlust.

Att gruppera människor på webben är något som kommer att komma starkt under 2010. Genom segmenteringen blir det möjligt för alla som är verksamma på webben att se bortom det diffusa begreppet ”unik webbläsare”. Det föder och premierar kvalitet och gör ett långsiktigt, strategiskt arbete möjligt även på webben.

Datorn och jag #2 - Amiga

Julen 1985 var verkligt livsförändrande. Den stora, hårda julklappen innehöll en Amiga 500. Med 512 kb internminne, 68000-processor, 3,25-tums diskettstation, RF-modulator ut till TV, 4096 färger och kickstart 1.3 var jag redo att erövra världen. Amigan blev en trogen vän nere i radhusets källare, och jag spenderade otaliga timmar spelandes spel som Giana Sisters, Outrun, Menace och Sim City. Amigan var ett väldigt socialt inslag i min vardag, då alla Amigaägare kände varandra och träffades för att spela och kopiera spel med varandra. Jag cyklade över halva stan för att träffa mina Amigakompisar. Datorn utökades så småningom med en extra diskettstation (endiskspelen blev med tiden färre) och 512 kb extraminne.

Programmeringsmässigt så blev väl framstegen bara någorlunda hyfsade. AmigaBasic följde med datorn, och trots att radnumreringen var borta och programmen var uppbyggda kring funktioner, så var grafikrutinerna inte mycket att ha. Ett par registerprogram blev det, med telefonnummer, födelsedagar och personliga omdömen, men den riktiga programmeringen på Amiga gjordes i C och Assembler, och där gick mitt personliga nätverk bet på att hitta såväl kompilatorer som instruktionsböcker. Och som 11-12-åring är tusen kronor för en bok om C lite för mycket.

Eftersom det här var innan Internet, och BBS:erna inte hade någon större spridning, så uppstod det också mycket kopiering över posten. Jag hittade brevvänner i DatorMagazin och min nionålars matrisskrivare skrev ut min diskettlista som skickades iväg. Tillbaka fick jag spellistor med alla spel man kan tänka sig. Disketter kostade pengar att skicka, och flera brevvänner visade hur man återanvände frimärken genom att tejpa över dem. Ett litet stunt som nästan alltid fungerade, men jag minns fortfarande ett brev från en brevvän i en liten ort i Dalarna. Brevvännen skickade tillbaka ett misshandlat frimärke (som säkert gått till honom fyra gånger tidigare), och tydligen hade den stackars pojken fått en ordentlig utskällning av brevbäraren.

När så de första modemen började få större spridning så satt vi andäktiga och tittade på när kompisen, vars föräldrar inte hade något emot långa rikssamtal, kopplade upp sig mot en BBS i hela 2400 baud. Forumen var väldigt spännande att kika på, och det var nog via en BBS som stadens alla tonåringar fick tag på terroristens handbok och otaliga filer om låsdyrkning.

Datorn och jag #1 - The beginning

Första gången jag satt framför en dator sa det klick. Både bildligt och bokstavligt talat. 5,25-tums-disketten började snurra och den gröna monokroma skärmen tändes. Bokstäverna, ljusgröna på mörkgrön bakgrund, rullade förbi och kursorn blinkade fränt. Mitt åttaåriga hjärta smälte och en livslång kärlek till datorer väcktes.

Själva datorn gick i princip inte att använda till något. MS-DOS med dir, cd, mkdir och något textredigeringsprogram var allt som fungerade, samt programspråket Basic. Det här var på spagettikodens tid, då alla rader inleddes med radnummer. 10 print ”Hello World”, 20 goto 10. Av pappa fick jag en lärobok i ABC-basic, och jag kunde lära mig några grundläggande programsatser.

Tyvärr fungerade inte skrivningen till diskett som på en ABC, så mitt lilla datorbaserade telefonregister kunde inte spara nya telefonnummer direkt från inmatningsmenyn. Inte heller fungerade ABC:s färgkodning – att datorn begränsades av monokrom skärm var inget som betydde något för mig som åttaåring, men koden knappades i alla fall in och testades. En mycket enkel räknare med plus, minus, multiplikation och division gjordes nog också.

Att sitta framför datorn och ge den kommandon kändes magiskt. Jag skrev, datorn utförde.

Datorn och jag - en historia i sju delar

Datorer har varit en väldigt stor del av mitt liv sedan lågstadiet, och jag har med ett barns eller ung vuxens ögon sett och upplevt många av de revolutionerande förändringar som PC’n och internet har inneburit i våra liv. I sju inlägg kommer jag att ge min personliga bild av hur det var att växa upp under åttiotal och nittiotal och hur datorerna då förändrades i min vardag.

Det är bloggposter, så jag fattar mig kort, men jag hoppas ändå att mina känslor och upplevelser lyser igenom.

Ipred, FRA och ett fritt nät

Jag är övertygad om att Internet är det största som har hänt mänskligheten sedan Gutenberg. Jag tror på framsteg och att vårt sammankopplade samhälle gör mänskligheten bättre. Vi forskar bättre, kommunicerar bättre och förstår varandra bättre.

Men internet är en ung och ny företeelse, och jag är livrädd att den ska ersättas med en trist, cencurerad variant av sig själv. Det är framförallt två scenarier jag är rädd för. En variant där staten har för mycket inflytande, och vi får ett internet med samma öppenhet, snabbhet och flexibilitet som valfritt statligt verk. Tänk SVT på 70-talet, så får ni en bild av vad jag menar. Folknätet.

Den andra varianten är Disney-internet. Microsoft, AOL och flera andra försökte på 90-talet att skapa egna små nätverk där man kunde träffas och utbyta erfarenheter. Roligt, ja, men långt ifrån det snabba flöde av information som vi idag ser, och alldeles för välfriserat. För mycket Disney, helt enkelt.

Och det är just därför som jag är livrädd för varje liten begränsning, då det för oss närmre endera Folknätet eller Disney-internet.

Forskningshastigheten accelererar och tekniska framsteg görs exponentiellt. Ingen tror att det vore möjligt utan Internet. Vi får en större förståelse för varandra när vi ser människor livesända från demonstrationer, twittra och kämpa mot förtryck och orättvisor. Vår gemensamma värdegrund byggs med kommunikation och alla memes. Stora memes, som Harry Potter, svininfluensan och Da Vinci-koden. Små, som Star Wars Kid, Katter och skönsjungande oskulder. Vi bygger en global gemenskap.

Allt det här är värt att kämpa för. Jag känner inte speciellt starkt för något enskilt lagförslag som Ipred eller FRA, men jag känner väldigt starkt för Internet. Jag vill helt enkelt inte ha Folknätet eller Disney-Internet.

Rör inte mitt Internet!