Mycket händer

Just nu utvecklar vi Shoppinggatan i ett rasande tempo. Vi lägger till, modifierar, rättar buggar, allt för att vara säkra på att vi har Sveriges bästa sociala shoppingsökmotor! :)



Jag ber om ursäkt för att uppdateringarna här på min blogg är högst sporadiska, men jag håller mig väldigt sysselsatt med utveckling för närvarande.

HTML5 ersätter inte Flash

När Apple är inblandad så skapas det alltid en motpart, en fiende som Apple och Steve Jobs använder för att skapa samhörighet bland Appleentusiaster. Det är en välkänd teknik som uppmärksammats gång efter annan, och den är lika effektiv som den är påfrestande för oss vanliga datoranvändare.

Nu senast är det Flash och tredjepartsplugins som fått stå i skottgluggen. Flash, säger Apple, är ineffektivt, drar mycket batteri och gör program buggiga.

Som ersättning för Flash pekar man på HTML5, en webbstandard som om några år stöds av en majoritet av webbläsare, och som då givetvis blir intressant för en webbutvecklare.

Men det är här som Flashs belackare är fel ute. För det är givetvis inte Flash roll att konkurrera med HTML5. Nej, som all tredjpartsmjukvara så ska Flash stå på barrikaderna och pressa fram ny funktionalitet som inte ännu är utvecklad, som inte finns och som absolut inte finns i någon webbstandard.

3d, augmented reality kopplad till kamera, mönsterigenkänning och avancerad bildhantering är exempel på områden där Flash är vida överlägset HTML5, både i fråga om stabilitet, men också när man tittar på räckvidd bland användare.

Jag kan förstå att Apple och Jobs vill undvika Flash, men för oss som arbetar för webben är situationen en annan. HTML5-fanatism har ingen plats hos oss som sätter kunden i första rummet.

Livsstilskonsumenter ställer högre krav på företaget

Surprise: Att sälja en produkt med livsstil ställer högre krav på företaget bakom produkten.

Konsumenten som har köpt livsstilsprodukten känner en helt annan typ av gemenskap med tillverkaren / tjänsteleverantören, och kommer att känna att h*n har rätt att ställa stora krav på leverantören. Som en del i en gemenskap röstar man inte främst med fötterna och går till konkurrenten, utan kräver högljutt att produkten/tjänsten/varan ska leva upp till de underförstådda förväntningar som följde med livsstilsvalet.

Ett aktuellt exempel kan vara Telia och deras surfzoner. Surfzonerna är tydligen klantigt utformade, och trots att det vore lätt för Telia att uppgradera sina system så gör de inte det. Traditionellt så vore det inga problem, men i och med alla iPhone-kunder så har Telia fått en halv miljon livsstilskonsumenter på halsen. Att hävda att missnöjda kunder alltid kan gå till konkurrenten är ett gammalmodigt feltänk, då dessa kunder med iPhonen har tvingats manifestera sin livsstil genom Telia. Det innebär att Telia måste lyssna på ett helt annat sätt än tidigare, för att undvika en skadligt högljudd kritik.

Samma sak kan sägas om en stor del av den konsumentkritik som framförs på webben. Den kan framstå som gnällig, men är ofta berättigad då det som sagt handlar om kunder där tillverkaren har skapat en samhörighet och relation tillsammans med produkten.

Livsstilsförsäljning är smart och skapar lojala, långsiktiga kunder, men med dem kommer stora krav på företaget som kan vara ovana och svåra att leva upp till.

Dashboard i din iPhone

Man kan inte nog understryka vikten av en väl fungerande dashboard för att hantera ett arbete framför ett affärssystem. Jag har ju tidigare skrivit att jag tycker att utvecklare av dashboards och affärssystem ska inspireras av sociala spel som Farmville, då de har en inbyggd stickiness samt sociala element som gör det roligare att ha en kontinuerlig uppföljning, som gör återkommande uppgifter intressantare.

Och givetvis gäller samma sak för mobiltelefoner. Dagens applikationer visar givetvis hur framtiden kommer att se ut vad gäller affärssystem i mobilen. Specialanpassade miniversioner med full funktionalitet, som gör det möjligt att ta del av allt som finns att göra. Kombinationen sticky, social och mobilt borde vara avgörande för alla företag som har rena informationsarbetare.

Tänk medarbetare som på tunnelbanan loggar in, går igenom de egna uppgifterna, hjälper kollegan och får god karma av det, redan på vägen till jobbet.
Facebooks iPhone-applikation visade med all önskvärd tydlighet att en relativt komplicerad miljö ryms på mobilens lilla display. Samma sak gäller givetvis företagets olika dashboards.

Morgondagens informationsarbete kommer att vara lika naturlig på språng som på kontoret.

Dashboard + Farmville = Super productive party people

A few years ago I started my first company, Ants, and I put a lot of effort in creating the startup’s business system. A big challenge was of course to create relevant dashboards – I wanted every employee to have a simple and efficient overview of the information they needed. Definitely a difficult task, but I think I did a pretty good job.

Fast forward a few years. As founder and developer at 49lights, a small IT-business specialized in E-commerce, I was extremely impressed with the stickiness factor of Farmville. A game that at first sight looks dull gains 100 million players, and most of them are newbie players. Taking a closer look at the game it’s apparent that it’s not your average game – almost every aspect of the game is perfect in terms of creating a long-term relation between the player and the game, perfect in creating the same kind flow as a slot machine.

The synthesis of these two experiences is obvious – a dashboard with gaming capabilities. Relevant information mixed with flow creating experiences as levels and badges. Curate your coworker’s dashboard and get extra experience points. Add features that make the employee craving to come back to their dashboard. Minimize thresholds so that it’s easy to understand data.

I understand that a business system where everyone’s home screen is as sticky and flow creating as Farmville is impossible. But it’s probably money well spend to investigate just how Farmville gained 100 million users.

I wouldn’t trust any designer with a Farmville level less than 32. Would you?

Grävande journalister grävde sin egen grav?

Om ingen betalar för journalistik, då dör den grävande journalistiken. Det hör man angående dagspressens ständigt sjunkande intäkter. Och givetvis finns det en risk att det är just den grävande journalistiken som kommer att ta stryk, när folk röstar med fötterna och slutar betala för Expressen, Aftonbladet, SvD och DN.

Men hur har det då kunnat bli så här? Vad är det som har hänt?

Spola tillbaka tio år. Spola tillbaka till Baren, TV3:s svar på Big Brother. Före Baren förekom inte dokusåpor i dagspress. Skandaler kopplade till TV kunde på sin höjd handla om Expedition Robinsson, men i stort sett handlade tabloidernas löp inte om dokusåpor. Men i och med Baren hände något – Tabloiderna insåg att de kunde sälja exemplar på ickenyheter. Istället för att som tidigare berätta om saker som faktiskt hände, så omfamnades TV, och tabloiderna kom att leva i en härlig symbios med TV:s produktionsbolag. Den lilla detaljen att nyheterna hade en tydlig avsändare, att de var fabulerade, och egentligen helt saknade reellt nyhetsvärde, tja, det struntade man i.

Så småningom spreds fenomenet även till morgontidningarna. Schlagerfestivalen, dokusåpor och C-kändisar fick allt större utrymme.
Och ungefär här börjar Internet konkurrera om uppmärksamheten. Bloggar, hemgjorda videoklipp och sociala medier tar allt mer av läsarnas tid. Och tack vare de traditionella mediernas definitionsglidning, där nyheter slutligen innefattar allt som eventuellt har hänt någon som är lite, lite känd, så kunde bloggare och sociala medier skapa precis lika relevant innehåll som en dagstidning med hundra journalister. För vad Blondinbella har valt att sätta på sig idag har onekligen samma nyhetsvärde som ett genomsnittligt Aftonbladetlöp. Och en söt och utmanande tjej på semester är precis lika intressant på en privat blogg som på Expressens sex- och samliv. Och så vidare.

De traditionella medierna värmde helt enkelt upp konsumenterna, fick oss att förstå att begreppet nyheter inte på något sätt kräver grävande journalistik.

Så sammanfattningsvis: Nästa gång ni klagar på dålig betalningsvilja för en hoper med ickenyheter, kom då ihåg att det är ni själva som har krattat manegen åt alla glada amatörer.

Reklam på Facebook ska jämföras med Googles Adwords.

Det är inte ofta man hör något positivt om reklam på Facebook. Men med ett Facebook som har fler sidvisningar än vad traditionella reklamkanaler som Aftonbladet, Expressen, DN, TV4, SvD och DI har tillsammans, ja då är det ändå något som är tillräckligt intressant för att titta lite närmre på.

Många har talat om att Facebook är 2010-talets Google, och jag tror att det ligger mycket i det uttalandet. Vi beskriver detaljerat vad som händer i våra liv på Facebook, och givetvis är det en fantastisk möjlighet för annonsören. Inte nog med att annonsören vet vad vi är intresserade av, både i stort och i smått, nej på Facebook vet annonsören dessutom om din demografiska tillhörighet. En skräddarsydd annons för flytande alvedon till småbarnsföräldrar när du precis skrivit att du är hemma och vabbar, det borde vara rätt effektivt.

Facebook har onekligen potentialen att bli som Googles AdWords på steroider.
Men det gäller att behandla mediet rätt. Uppmärksamheten som ges till reklam på Facebook är försvinnande liten, så bilder och komplicerade budskap ska man nog undvika. Men lika lite som du bygger varumärke med AdWords, kommer du att bygga varumärke med Facebooks annonser som de ser ut idag (sen kanske du bygger varumärke på Facebook via Fansida eller applikationer, men det är en helt annan femma).

Nej, Facebookreklam är verkligen inte spännande. Men det är å andra sidan inte AdWords heller. Sannolikt har vi ytterligare en publicist med 1,5 miljarder i annonsintäkter om ett år eller två.