Datorn och jag #2 - Amiga

Julen 1985 var verkligt livsförändrande. Den stora, hårda julklappen innehöll en Amiga 500. Med 512 kb internminne, 68000-processor, 3,25-tums diskettstation, RF-modulator ut till TV, 4096 färger och kickstart 1.3 var jag redo att erövra världen. Amigan blev en trogen vän nere i radhusets källare, och jag spenderade otaliga timmar spelandes spel som Giana Sisters, Outrun, Menace och Sim City. Amigan var ett väldigt socialt inslag i min vardag, då alla Amigaägare kände varandra och träffades för att spela och kopiera spel med varandra. Jag cyklade över halva stan för att träffa mina Amigakompisar. Datorn utökades så småningom med en extra diskettstation (endiskspelen blev med tiden färre) och 512 kb extraminne.

Programmeringsmässigt så blev väl framstegen bara någorlunda hyfsade. AmigaBasic följde med datorn, och trots att radnumreringen var borta och programmen var uppbyggda kring funktioner, så var grafikrutinerna inte mycket att ha. Ett par registerprogram blev det, med telefonnummer, födelsedagar och personliga omdömen, men den riktiga programmeringen på Amiga gjordes i C och Assembler, och där gick mitt personliga nätverk bet på att hitta såväl kompilatorer som instruktionsböcker. Och som 11-12-åring är tusen kronor för en bok om C lite för mycket.

Eftersom det här var innan Internet, och BBS:erna inte hade någon större spridning, så uppstod det också mycket kopiering över posten. Jag hittade brevvänner i DatorMagazin och min nionålars matrisskrivare skrev ut min diskettlista som skickades iväg. Tillbaka fick jag spellistor med alla spel man kan tänka sig. Disketter kostade pengar att skicka, och flera brevvänner visade hur man återanvände frimärken genom att tejpa över dem. Ett litet stunt som nästan alltid fungerade, men jag minns fortfarande ett brev från en brevvän i en liten ort i Dalarna. Brevvännen skickade tillbaka ett misshandlat frimärke (som säkert gått till honom fyra gånger tidigare), och tydligen hade den stackars pojken fått en ordentlig utskällning av brevbäraren.

När så de första modemen började få större spridning så satt vi andäktiga och tittade på när kompisen, vars föräldrar inte hade något emot långa rikssamtal, kopplade upp sig mot en BBS i hela 2400 baud. Forumen var väldigt spännande att kika på, och det var nog via en BBS som stadens alla tonåringar fick tag på terroristens handbok och otaliga filer om låsdyrkning.