Ipred, FRA och ett fritt nät

Jag är övertygad om att Internet är det största som har hänt mänskligheten sedan Gutenberg. Jag tror på framsteg och att vårt sammankopplade samhälle gör mänskligheten bättre. Vi forskar bättre, kommunicerar bättre och förstår varandra bättre.

Men internet är en ung och ny företeelse, och jag är livrädd att den ska ersättas med en trist, cencurerad variant av sig själv. Det är framförallt två scenarier jag är rädd för. En variant där staten har för mycket inflytande, och vi får ett internet med samma öppenhet, snabbhet och flexibilitet som valfritt statligt verk. Tänk SVT på 70-talet, så får ni en bild av vad jag menar. Folknätet.

Den andra varianten är Disney-internet. Microsoft, AOL och flera andra försökte på 90-talet att skapa egna små nätverk där man kunde träffas och utbyta erfarenheter. Roligt, ja, men långt ifrån det snabba flöde av information som vi idag ser, och alldeles för välfriserat. För mycket Disney, helt enkelt.

Och det är just därför som jag är livrädd för varje liten begränsning, då det för oss närmre endera Folknätet eller Disney-internet.

Forskningshastigheten accelererar och tekniska framsteg görs exponentiellt. Ingen tror att det vore möjligt utan Internet. Vi får en större förståelse för varandra när vi ser människor livesända från demonstrationer, twittra och kämpa mot förtryck och orättvisor. Vår gemensamma värdegrund byggs med kommunikation och alla memes. Stora memes, som Harry Potter, svininfluensan och Da Vinci-koden. Små, som Star Wars Kid, Katter och skönsjungande oskulder. Vi bygger en global gemenskap.

Allt det här är värt att kämpa för. Jag känner inte speciellt starkt för något enskilt lagförslag som Ipred eller FRA, men jag känner väldigt starkt för Internet. Jag vill helt enkelt inte ha Folknätet eller Disney-Internet.

Rör inte mitt Internet!

Mediekonsumtion 2010

Här kommer en kommentar om det fragmenterade medielandskapet á la 2010, som en reaktion på @Stroembergs post Förklara istället och @emanuelkarlstens inlägg ztv-webben.

Sussie är mellanstadieskolan Långbackens största stjärna. Varje dag sänder hon och två kompisar live från flickrummet. Sussie är en superlokal stjärna, och innehållet är delvis superlokalt i sin renaste form. De tre tjejerna varvar sina egna kommentarer med klipp från dagens livesändningar, fotbollsmatchen där IFK:s P-98:or spelat, Jiu jiutsu-träningen, uppträdandet som kompisarna gjorde framför sin egen webkamera, klipp från Youtube, musikvideos, virala videos och så vidare. Allt varvas live av och med kompisarna, med vanlig konsumentteknik, och sänds egentligen bara till de 300 vännerna som finns på MSN, Facebook och de sociala nätverk som gäller 2010. Kompisarna deltar och tycker till på alla sätt som går, sms, msn, mail, youtubeklipp, live i webbkamera eller via telefon. Sussie pratar en del om den traditionella media som hon konsumerar. Favoritklipp visas upp, och många av hennes vänner väljer att se samma program.

Sussies och hennes vänners alla aktiviteter online mer eller mindre en del av hennes format. Den röda tråden är just Sussie och hennes kompisar.

Motivet för tjejerna är inte att bli den nya Blondinbellan, utan de vill befästa sina positioner på den lokala arenan – de suktar efter Micro Stardom, samma popularitet och bekräftelse som vi alla var ute efter under mellanstadiet.

Sussie är inte ensam. Samma fotbollsmatch som Sussie visade upp i sitt ”format” visades, kommenterades och klipptes av säkert 5 andra personer. Nils, som gjorde mål i andra halvlek, klippte ut det och kommenterade det själv för sina vänner i hans egen ”show”. Nils mamma kommenterade och skickade klippet till mormor.

I ensamhet frodas både galenskap och genialitet

“Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?”

Här citerar jag Astrid Söderbergh Widding, journalist på SvD.

Inom fysiken talar man om egensvängningar, vilket är en svängning som ger perfekt resonans i det medium där det uppstår. Ibland är det önskvärt att förstärka egensvängningar, som i fallet med en tvärflöjt, där en klar och vacker ton kan nå en fantastisk styrka.

I andra fall, för exempelvis byggnader, är det fullständigt livsfarligt om egensvängningar uppstår. En lätt vindputs kan försätta en felaktigt konstruerad bro i en självförstärkande loop av resonans, med resultatet att bron kollapsar.

Och Astrid Söderbergh Widdings resonemang ovan måste vara en journalistikens motsvarighet till den kollapsade bron. Resonemanget är välskrivet och låter finurligt, men varje form av granskning raserar Widdings tes.

Kanske har Widding suttit instängd när hon formulerade sig? I ensamhet frodas både galenskap och genialitet. En idé som får gå oemotsagd, som är förförisk, som bekräftar personens världsbild, når ofta ett tillstånd av självvibration, och kan växa sig stark. Ofta händer det i politiska sammanhang där liktänkande personer umgås; de kommunistiska bokstavssamfunden från 68 är goda exempel på detta. Men i Widdings fall har detta tillstånd troligen uppnåtts helt utan inblandning av någon annan utom Widding själv – åtminstone är det min förhoppning.

Effektiv granskning av makten är ett måste för en väl fungerande demokrati. Varje institution utan granskning, insyn eller konkurrens kommer ofelbart att korrumperas. Ett samhälle där varje frågeställning och tanke nagelfars kommer däremot att ge välinformerade och medvetna medborgare och konsumenter, med större krav på politiker, myndigheter, journalister och företag som följd.

Ett ökat medborgardeltagande är inget hot mot demokratin utan en välbehövlig vitamininjektion.

Hittat via SSBD

Svärdsdans

Med en historia lika rafflande som osannolik har Ashmo-dancing tagit Sverige med storm. En kinesisk dans med rötterna i sydostasien, med svärdet i fokus, får adrenalinet att pumpa ordentligt.

Till tonerna av Tåström dansar Åke i takt med sin instruktör, Lu Yen. ”Jag har alltid varit fascinerad av dans”, berättar Åke. ”Men när de berättade om svärdet, ja då var jag helsåld.”

Folkets hus i Skara som oftast står tomt under helgerna är denna helg full av tillresta Ashmo-entusiaster. Åke, brevbärare till vardags, är en av många mycket engagerade svärdsdansare.

”En gång träffade jag en kinesisk man som sa att Ashmo bara var för kvinnor. Jag svarade att Ashmo faktiskt bara var för kineser, men att jag bröt mot den regeln också. Då blev han tyst. Det gäller att ha svar på tal.”

Hong Wen, europeisk ledare för Ashmorörelsen, tycker att det nyväckta intresset för rörelsen är skrämmande. ”Man dansar med ett sylvasst svärd. Som nybörjare är det lätt hänt att man kommer åt stora kroppspulsådern eller sin grannes tinning. Jag vet att det har varit lite för många dödsfall de senaste veckorna.” Men i Folkets hus i Skara är riskerna ingenting som deltagarna tänker på. ”Jag överlevde Dirty Dancing-vågen, och då kommer jag ändå från Säffle. Jag ska nog klara en snurrom med svärd.”

Fasta format och hur bloggen blev verkligt intressant

Jardenberg skriver att Newsmill borde ha blivit årets förnyare. Jag håller verkligen inte med, men kan uppskatta vad de har gjort för den svenska nätmyllan – stramat upp formaten.

För det är i sitt strama format som Newsmills innovation ligger. Inget nytt för gamla medierävar, antar jag, men definitivt nytt och fräscht på nätet. På Newsmill följer amatören ungefär samma mall som proffsen, och besökaren får en mer homogen upplevelse. Med ett fastare format kanske topparna slipas ned, men å andra sidan blir dalarna inte lika djupa. Och när läsaren är bekant med formatet kan hon fokusera på innehållet.

Att följa en mall som är skapad av ett proffs är givetvis vettigt till att börja med, men homogeniteten bygger också varumärke. Här utmärker sig verkligen Newsmill – varenda text genomsyras av samma anda, Newsmill lyckas med konststycket att förmedla sitt eget varumärke via hundratals skribenter.

Ett annat exempel på fasta format är just Jardenbergs egna topp 100-format. 100 skribenter får där ett gemensamt uttryck och sajten ett tydligare varumärke. För att inte tala om det verkliga paradexemplet – Wikipedia. Miljoner skribenter som ger ett förvånansvärt likvärdigt intryck och ett väldigt stabilt och väl fungerande varumärke.

Utmaningar och bloggstafetter är ett annat sätt att skapa kontinuitet och som speglar det fasta formatets styrka. Och det jag vill se nu är fler fasta format, fler artiklar skrivna enligt en given mall och med en aktiv redaktör som låter sin ande vila över texterna. Skapa en mall och bjud in fler till ett kollektivt skapande!

Fler exempel på fasta format på den vilda webben, alltså bortom de traditionella nyhetssajterna, efterlyses också!

Twitter, Farmville och den lilla tröskelns makt

Nanoblog i all ära, men det var inte enordsinlägg som var förlängning av av mikrobloggandet. Det var ordlös kommunikation.

När Twitter slog igenom handlade det mycket om de små trösklarna för att skapa kommunikation. Korta inlägg och ingen bekräftelse för att skapa en relation. Till skillnad från bloggar krävdes en väldigt liten ansträning för att kommunicera.

Kommunicera vill man. I kommunikationen befäster vi våra relationer, vår status och vår position.

Men nyare sätt att kommunicera har ännu mindre trösklar – I applikationer som Gowalla befäster vi relationer när plockar upp andras saker, lägger till nya platser och checkar in, och i Farmville gödslar vi varandras åkrar eller skrämmer bort sorkar.

Blogg Wiki for Wordpress

Nyss var jag inne på mindpark.se för att läsa den senaste topp 100:an. Ett litet stavfel hade smugit sig in i texten, och det kliade i mitt wikifinger – Jag ville ju rätta stavfelet.

Vanan att rätta till problem från wikipedia finns redan, och på en ”mindre” sajt känns det naturligt att även där hjälpa till.
Och sen gick tanken ett varv till. Om målet med sajten är tydligt, varför inte låta besökarna delta på riktigt? Om besökarna på min sajt ville ändra i min text för att förtydliga, eller lägga till ett exempel på en spaning, eller varför inte rent av lägga till en bloggpost om de tycker att det passar. Varför skulle det inte kunna ske?

För det är verkligen inte långt borta. Idag ändrar alla seriösa bloggare på sina inlägg efter användarnas kommentarer. Min idé är varken ny eller unik. Wikiredigering av bloggar är en naturlig utveckling av detta och det handlar antagligen inte om mer än 2-3 månader innan den första lite mer etablerade bloggen som blir wikiblogg.

Större delen av infrastrukturen finns där redan. Med disqus har wordpressbloggarna ett system för att hantera inloggning, och ett system för att hantera lojalitet och seriositet. Först efter ett antal besök kanske redigeringsläget öppnas, eller först efter ett antal seriösa kommentarer. Besökare som är på en speciell adminlista kanske rentav kan dela på uppgiften att blockera oseriösa användare.
En versionshantering behövs givetvis också, men det finns det en uppsjö av i landet Open Source.

Så frågan är – vem skapar tillägget till Wordpress, och vem blir först med att wikifiera sin blogg?